‏ Luke 18

Vrång domare. Pharisee och Publican. Små barn. De rikas fara. Jesu lidande. En blind.

1 Sade han ock en liknelse till dem derom, att man skall alltid bedja, och icke förtröttas; 2Sägandes: En domare var uti en stad, den icke fruktade Gud, och ej heller hade försyn för några mennisko; 3Så var i samma stad en enka; hon kom till honom, och sade: Hjelp mig ifrå min trätobroder. 4Och han ville icke till någon tid. Sedan sade han vid sig: Ändock jag icke fruktar Gud, ej heller hafver försyn för någon mennisko; 5Dock, fördenskull att denna enkan öfverfaller mig så svåra, måste jag fly henne rätt, att hon icke skall komma på det sista, och ropa påmig. 6Och sade Herren: Hörer här, hvad den orätta domaren säger. 7Skulle ock icke Gud hämnas sina utkorade, som ropa till honom dag och natt; skulle han hafva tålamod dermed? 8Jag säger eder, att han skall hämnas dem snarliga. Dock likväl, då menniskones Son kommer, månn han skall finna tro på jordene? 9Sade han ock till somliga, som tröste på sig sjelfva, att de voro rättfärdige, och försmådde andra, denna liknelsen: 10Två män gingo upp i templet till att bedja; den ene en Pharisee, och den andre en Publican. 11Phariseen stod och bad så vid sig sjelf: Jag tackar dig Gud, att jag är icke såsom andra menniskor, röfvare, orättfärdige, horkarlar, eller ock såsom denne Publicanen. 12Jag fastar två resor i veckone, och gifver tiond af allt det jag äger. 13Och Publicanen stod långt ifrån, och ville icke lyfta sin ögon upp till himmelen; utan slog sig för sitt bröst, och sade: Gud, miskunda dig öfver mig syndare. 14Jag säger eder: Denne gick dädan hem igen rättfärdigad, mer än den andre; ty den sig upphöjer, han varder förnedrad; och den sig förnedrar, han varder upphöjd. 15Så båro de ock barn till honom, att han skulle taga på dem; då hans Lärjungar det sågo, näpste de dem. 16Men Jesus kallade dem till sig, och sade: Låter barnen komma till mig, och förmener dem icke; ty sådana hörer Guds rike till. 17Sannerliga säger jag eder: Hvilken som icke tager Guds rike som ett barn, han skall icke komma derin. 18Och frågade honom en öfverste, sägandes: Gode Mästar, hvad skall jag göra, att jag må få evinnerligit lif? 19Sade Jesus till honom: Hvi kallar du mig godan? Ingen är god, utan allena Gud. 20Budorden vetst du: Du skall icke bedrifva hor; du skall icke dräpa; du skall icke stjäla; du skall icke säga falskt vittnesbörd; du skall ära din fader och dina moder. 21Då sade han: Allt detta hafver jag hållit af min ungdom. 22Då Jesus det hörde, sade han till honom: Än fattas dig ett; sälj bort allt det du hafver, och skift emellan de fattiga, och du skall få en skatt i himmelen; och kom, och följ mig. 23Då han det hörde, vardt han stor liga bedröfvad; ty han var ganska rik. 24Då Jesus såg honom vara mägta bedröfvad, sade han: O! med huru stor plats komma de i Guds rike, som penningar hafva; 25Ty snarare kan en camel gå igenom ett nålsöga, än en riker komma in i Guds rike. 26Då sade de som det hörde: Ho kan då varda salig? 27Men han sade: Det omöjeligit är för menniskom, det är möjeligit för Gud. 28Då sade Petrus: Si, vi hafve all ting öfvergifvit, och följt dig. 29Sade han till dem: Sannerliga säger jag eder; ingen är den som hafver öfvergifvit hus, eller föräldrar, eller bröder, eller hustru, eller barn, för Guds rikes skull, 30Den icke skall igenfå mycket mer i denna tiden, och i tillkommande verld evinnerligit lif. 31Då tog Jesus till sig de tolf, och sade till dem: Si, vi gåm upp till Jerusalem, och all ting skola fullbordad varda, som skrifven äro af Propheterna om menniskones Son. 32Ty han skall öfverantvardas Hedningom, och begabbas, och försmädas, och bespottas. 33Och sedan de hafva hudflängt honom, skola de döda honom; och tredje dagen skall han uppstå igen. 34Men de förstodo der intet af, och talet var dem så fördoldt, att de icke förstodo hvad som sades. 35Så hände sig, att när han kom in mot Jericho, satt en blinder vid vägen, och tiggde. 36Och när han hörde folket framgå, frågade han hvad det var? 37Då sade de till honom, att Jesus af Nazareth gick der fram. 38Då ropade han, och sade: Jesu, Davids Son, varkunna dig öfver mig. 39Men de, som föregingo, näpste honom, att han skulle tiga; men han ropade dessmer: Davids Son, varkunna dig öfver mig. 40Då stadnade Jesus, och böd leda honom till sig. Då han kom fram, frågade han honom, 41Sägandes: Hvad vill du, att jag skall göra dig? Då sade han: Herre, att jag måtte få min syn. 42Och Jesus sade till honom: Haf din syn; din tro hafver frälst dig. 43Och straxt fick han sin syn igen, och följde honom, prisandes Gud. Och allt folket, som detta sågo, lofvade Gud.